Mpowerhelgen kunde inte avslutas på ett bättre sätt. För att summera det mesta så har vi diskuterat mycket kring värderingar etc. Vi tycker även att det är för lite uppmuntran för goda gärningar i samhället och vill gärna se till att det sprids. Så för dig som ser en god gärning, det kan vara t.ex att du ser en kille/tjej som ger bort sin plats på tunnelbanetåget till en äldre person, eller någon som stolt visar upp civilcourage och faktiskt inte tvekar eller går förbi en person som det syns på, mår dåligt eller är i fara. Du ska iallafall gå fram till personen och uppmuntra med att säga att du sett att denna person gjort något bra, och även ta en bild av personen, lägga upp på t.ex  instagram, twitter eller facebook och skriva en motivation för vad personen i fråga har gjort. Sedan hashtaggar du bilden med dinforebild. Du kan även gå in och kolla in vårat instagramkonto dinforebild och följa oss! Har du någon i din omgivning som du vill ge extra uppmuntran så kan du även göra likadant med den personen, ta en bild, hashtagga och lägg upp! Vi samlar alla bilder på vårat instagramkonto och repostar alla bilder. 

En annan häftig grej som uppmuntrar goda gärningar är hashtagen hejSverige. Det är så enkelt att du hejar på en främling, kanske ser du att personen behöver ett hej eller ett leende eller så kanske du bara säger hej till den du sitter bredvid på bussen. 

Detta är inte svårt, det tar få sekunder, men det kan göra hela dagen för någon annan. Så nästa gång du går ut så tänk att ha öppet sinne för att låta folk se och prata med dig, du kommer göra mer verkan än du kan tro! 

MpowerSe Dinforebild hejSverige

Mellan himmel och jord
mina val är svåra
som att korsa jänvägsspår
jagandes av eldens låga

En inre plåga som försvårar
vägen till mitt mål
men när jag kommer fram 
ser jag folk som klirrar skål
och min enda rätta säger 
hej min sköna får jag lov

grattar mig för mina framsteg
även fast jag gjort en massa snedsteg
men jag har också
trampat i lera, gråtit i motvind
jag torkar aldrig tårar,
krigar så dom flyger från min  kind

Lärde mig att käppar i hjulet är
till för att brytas
ingenting kan stoppa mig
så jag skrattar åt dig 
som om jag vore hög på lustgas
tar mig till nästa fas
level up som supermario like a bawz

jag ser ljuset i tunneln
elden är försvunnen
segern är vunnen
elden som jagade 
den försvagades och 
slocknade av envishet
för även tårar hjälper när man minst anar det. 

 

Idag var det kickoff för ledarskapsutbildningen för denna hösttermin. Hade sett fram emot att få träffa alla härliga tjejer igen men till min förvånad så var det bara en till ifrån min grupp och 10 st till ifrån den andra gruppen. Vi hade iallafall en workshop inom evenemang, hur det går till och hur mycket det faktiskt är att hålla koll på. Speciellt  hur viktigt det är med säkerhet osv. När vi började med våra ideer så relaterade jag genast till Domsagatiderna. Då jag för första gången skapade mitt alldeles egna evenemang. Jag var 17 år och med Lillan, min fritidsledare, bredvid mig så gjorde jag nästintill allt själv. Jag kollade upp ljud och ljus, säkerthet, ordningsvakter, priser, artister, budget osv. Allt som stod på den listan idag, hade jag gjort på mitt första evenemang. Jag hade en deadline, jag hade en organisationsplan, marknadsföring, jag kollade upp vad det var för evenemang den veckan samtidigt. När jag tänkte på det så blev jag så jäkla stolt. Jag är glad att jag hade världens bästa fritidsledare också som stod där ifall jag skulle falla, men det gjorde jag inte.

Det vi lärde oss idag hade jag redan någonstans i mig pågrund av det jag gjort tidigare så för mig var det inte nytt på ett sätt men jag är glad att få de verktygen och att få upprepa så man har det starkt inom sig. För man vet aldrig vad man vill planera när man väl står där och jobbar med ungdomar på heltid. 

MpowerSe är för mig en sjukt givande utbildning och jag är tacksam över att få gå den och få ta del av de verktyg som jag senare i livet kommer ha till användning. 

Nu ska jag sova, och för en gång skull har jag ro i kroppen, allt börjar falla på plats, sakta men säkert. Gonatt och glöm inte att rösta i kyrkovalet imorgon för att hindra SD att förstöra framtiden!! 

Med tankar på både det ena och det andra så försöker jag skapa mig ett mönster, en rutin i vardagen. Allt känns lite lättare när någon möter en halvägs, det känns rättvist och mina krav på mig själv sänks och perfektion är inte längre det jag strävar mot. De mål jag satt upp har jag nu avklarat. Småsteg och allt blir bättre, man kan inte ändra radikalt och falla ner igen. Nu bygger jag en stadig grund och de personer jag har runtom mig är som pelare, jag kan inte falla åt något håll, jag kan inte falla mot marken och lägga mig ner igen. Det känns skönt, som ett skyddsnät och jag vet att jag kommer lyckas. Min sömn är bättre och dygnsrytmen börja sakta men successivt rätta till sig. Det märks fysiskt att jag inte klarat av mycke på sistonde, efter en halvdag i skolan är jag trött, det psykiska tar på ett sätt över det fysiska, det hänger ihop. Jag är iallafall glad att det går åt rätt håll och jag börja sakta känna en trygghet, en trygghet jag inte haft på väldigt länge, sist jag kände den så bodde jag hemma med min mamma, bror och syster och var 7 år. Det var innan jag vart sjuk också. Det känns som att de som är runtom mig accepterar mig precis för den jag är, och att jag med det, har börjat accepterat mig själv och behöver inte bevisa för mig själv att jag ska vara bäst i allting och helt felfri, för felfri det är ingen och jag är bara en människa. 

God give hes hardest battles to his strongest people. 


Jasså? Men vad gör Gud själv när allting faller mellan stolarna och de som ska hjälpa är emot?  Sätter Han sig på ballis med en kopp kaffe o tänder en cigg o tänker "Äh de löser sig" Nä, jag vet fan inte. Just precis nu så är jag rätt tom, så det enda jag tänker på är att jag blandade Gud och Fan i en och samma mening. Jobbigt läge, får nog gå till Kyrkan mer än bara Julafton och Påskafton. 

Idag tittade min läkare på mig med sorgsna ögon, det kändes som att någonstans, långt inom sig så kände han att det jag precis hade berättat för honom var sant, och att det verkligen är så illa. Läkare har en tendens - vad jag erfarat under mina 14 år av kontakt med sjukhuset - att berätta för oss patienter att allting löser sig, med mediciner. 

Ibland har jag lust att fråga min läkare hur han tänker i det stora hela, tar han paracetamol när frugan bråkar på honom, eller en tradolan för att kunna sova bättre? Nej det har jag svårt att tro, ibland är inte den enda lösningen mediciner.  Att ibland inte känna livsglädje beror inte på att man är sjuk, det kan bero på att de runtomkring som är till för att hjälpa, sviker gång på gång och att energin och orken man i början hade, har försvunnit för längesen och reservförrådet står med dörren öppen och helt tomt. Dom har stulit den, energin som jag behövde för att överleva. 

Att handskas med myndigheter i stort sett varje dag så känner man en påfrestande känsla av hat, ilska, irritation och besvikenhet. När man själv tror att allting ska bli bra då man gjort allting dom sagt, så känns det som att man står där i korridoren och att dom tar sats från ena änden av av korridoren, springer, och gör en fet jävla spark i magen så man tappar andan och flyger bakot. Det är den känslan, det är dom som gör mig sjuk, det är oron dom fyller mig med att aldrig få känna mig trygg. Samhället gör dig sjuk, du erbjuds hjälp, mediciner och läkare och företag tjänar pengar. Den där cirkeln går nog runt hos många. Tyvärr inte hos mig. 

Det är därför jag har valt att alltid fixat själv, alltid vara den där irriterande idioten som hänger på låset när kommunhuset precis har öppnat, den där jobbiga jäveln som ringer 2 gånger varje dag och frågar hur det går. 

När jag på morgonen vaknar och tänker att jag inte vill vakna för att det inte finns en mening med det, då har det gått rätt långt. Som en individ då, så tycker jag personligen att det är ganska otroligt att man orkar ta tag i något då, då menar jag att man krigar för att få ett jobb, har humöret uppe och blir erbjuden jobbet. Att man söker till en skola och verkligen ber om hjälp, och får komma in, att gå en kurs på sidan av med ett ämne man verkligen älskar fast inte har orken till, att ens ta sig ut utanför den där jävla ytterdörren, är otroligt. 

Så är det, eftersom jag vägrar låta mig tryckas ner, jag kan må hur dåligt som helst men jag vet att jag alltid gör mitt yttersta för att kriga på egen hand. 


I allt det jobbiga finns även det man uppskattar mest. De personer man tycker väldigt mycket om, som gör en glad och får alla bekymmer att flyga iväg. Någon som fyller på det där energirummet så man orkar med. Någon som bryr sig helt enkelt. Jag kanske verkar negativ här i bloggen ibland, men det här är min plats och jag bestämmer vad som ska skrivas, och ibland är det skönt att skriva av sig. 

När jag tänker efter så måste jag ha en jävla krigsgudinna i mig, och nej jag är inte självkär men någonting i mig får mig att kriga så fort det inte går. Så fort det är käppar i hjulet med någonting så möter jag problemet, även fast jag kan tycka många gånger att det är rent ut sagt är helt jävla värdelöst att göra något, så är det faktiskt inte det. Det lilla du gör idag, det kommer märkas i morgon, så ju mer du får gjort idag, desto mindre behöver du göra imorgon. Det är så jag krigar, och när jag väl är igång så vill jag gärna göra klart uppdraget. Vilket resulterar i att jag tar i som fan och kör bara. Då är morgondagen en dans på rosor. 

Jag kom inte in på den kurs jag sökte, den kursen jag verkligen ville gå, den som kunde få mig till att få börja jobba ännu mer med ungdomar sedan. Varför jag inte kom in? Ett ord. Behörighet. Nej precis, jag har ingen gymnasiekompetens vilket alltid leder till att jag inte kan söka de jobben jag vill söka. Eller det är klart jag söker men får aldrig. 

Så då var det något som heter sunt förnuft som knackade på i mitt huvud och bad mig att tänka på de där med att börja plugga igen. 

Sagt och gjort, som jag är, vill göra det nu, gärna snabbt och smidigt. Tog tag i den tanken, och åkte iväg till min förra skola som jag gick i. Pratade med rektorn väldigt länge, och förklarade vad jag själv insett och att jag verkligen måste göra det här. Hon välkomnade mig med öppna armar. Hon kollade på mig och sa " Mathilda vilken tur att detta är sista ansökningsdagen" Och gav mig blanketten som jag snabbt fyllde i. 

Den känslan, att ha någon som så enkelt tror på en, trots ett första såkallat misslyckande, det är något riktigt speciellt och inte ofta man får vara med om. Vi gjorde upp ett individuellt schema och jag börjar redan imorgon. 

Tack mig själv för att jag ibland krigar så jävla hårt. Tack Min allra bästa vän Helena som ställer upp och hjälper. Tack världens ödmjukaste och bästa rektor som förstår en. Nu är jag ju sådär cpjävla asglad! 

Det där med vardaglig sexism, jag läste nyss om en polis som uttalat sig liknande "Det sker fler våldtäkter på sommaren då de flesta går mer lättklädda"

Sen när fan blev det okej att våldta en tjej pågrund av hennes klädsel? Går vi ett steg längre så frågar polisen ALLTID den som blivit våldtagen, vad hon/han hade på sig. Att få sitta där och känna den skammen, att få det kastat på sig när man precis tagit sig orken till att berätta sin historia. Att ännu en gång gått igenom det som kommer att bli det vidrigaste minne du kommer komma ihåg. Det är lite som att indirekt säga "Lilla gumman du förstår väl att man blir sugen på att få sätta på dig när man ser dig i den där kjolen" 

Fortsätter vi in i förhöret så frågar de även om man var påverkad av alkohol, jaha, så om offret i fråga hade druckit så mycket att den var näst intill medvetslös eller kraftigt berusad så är det också ett tecken på att det är okej att våldta personen? Eller hur resonerar dem kring den frågan? För enligt polisen så är det inte en våldtäkt om man inte gör motstånd, och är man så kraftigt berusad eller näst intill medvetslös så är det i praktiken rätt overkligt att börja med thaiboxning och försvara sig gentemot gärningsmannen. Så ännu en gång är det inte tillräckligt bevis för att det ska vara en våldtäkt, och offret får ännu en gång kastat i ansiktet att det är deras fel att dom blivit våldtagen. 

Det finns ett stort mörkertal i oanmälda våldtäkter, och de som tar modet till sig att anmäla får en käftsmäll med anmälan, det finns inget tekniskt bevis, det läggs ner. Det finns otroligt många där ute som letar efter en sorts upprättelse till gärningsmannen, som dom aldrig kommer att få. Att få leva med det, att någon kränkt dig genom att ta på dig emot din vilja, att någon har hållt fast dig och gjort något för egen njutning, som blir ett helvetes minne för dig, det kommer du aldrig att glömma. Ännu mindre att personen aldrig kommer få sitt straff för det. 

Ibland säger tystnaden mer än ord. Och det är då hjärnan går på högvarv och innan man vet ordet av det så sitter man där och tänker på något helt orealistiskt och är tiotusen ljusår fram i tiden. Tankar som spårar ur helt enkelt, man skakar på huvudet och allting suddas bort, nästan som en käftsmäll. Det går fort. Man ska nog inte tänka så utan göra det i praktiken istället. Fast ibland kan det vara bra att tänka före, så inga förhastade slutsatser fuckar upp någonting och man sitter där o tänker "vafan hände nu då?" Nä, det gäller väll att ha sunt förnuft. Ja, ni ser. Fan vad jag tänker.