Usch, fick nyss en flashback till min tid på sjukhuset. Det har gått så många år sedan så jag har glömt bort smärtan. På ett sätt känns det som jag kastat bort mitt liv, på ett annat sätt så känns de som att jag faktiskt gjort mitt bästa. Det jag påminns om ibland är att jag räknar mitt liv i procent. Jag är alltid rädd för att njurkapaciteten har sjunkit varje år jag kollar det. Just nu är den 84 procent, bättre än de flesta andra, (som har två njurar)

 Det jag vet just nu när jag är frisk är att jag i hela mitt liv måste äta mediciner. Att det som är farligt för andra, är mera farligt för mig. Ibland blir jag bara sjukt depp när jag tänker på hur mitt liv ser ut pågrund utav sjukdomen. Det känns som att jag inte får leva på mitt sätt utan att någon annan bestämmer. Sen vet jag inte hur länge jag kommer leva heller, plus att det känns som att jag bara kommer samla på mig problem, sjukdomar och biverkningar från medicinen jag tar dagligen. 

Samtidigt får jag lite ångest över att jag sitter och skriver detta, för jag ska vara glad över att jag blev opererad. att jag ens lever i dagens läge. Men det är nog därför jag uppskattar så små saker i livet också, jag älskar att skratta och jag ser till att göra det ofta. Ibland behövs en tillbakablick på tidigare dagar för att inse hur bra man har det i dagens läge. Nu när jag ligger här i sängen och tänker på dåtid så förstår jag inte hur jag orkade med att vakna upp i en sjukhus säng i närmare 4-5 år. Hur jag orkade med alla läkare som ställde samma frågor dag ut o dag in. Eller alla slangar som blev inopererad pågrund utav bloddilays och påsdialys. Dessa ärr jag har på min kropp är ingenting i gämförelse med den plågan jag var med om då. Folk tittar och undrar vad det är för märken, för mig är det en naturlig sak, jag är uppväxt med dessa ärr och det är en del utav mig. Men jag kan inte trycka undan att jag är rädd för vad som ska hända, när det ska hända och om det händer. Och den ångesten måste jag leva med. Det enda jag själ kan göra är att ta mina mediciner och gå på rutinkontroller för att göra läkarna nöjda. Vilket jävla liv, men ändå fantastiskt över att det kan vara bättre än vad det var då. 

Kanske var det meningen att jag skulle få denna sjukdom eftersom jag oftast tänker positivt. Någon annan kanske inte hade klarat av det. Jag klarar det, bara att jag som många andra har mina up and downs ibland. Jag får smälla mig själv på käften o säga; Hallå?! Du ska inte dö än, du har många ljusa dagar framför dig kvar! Först ska du börja jobba på Lugna gatan, sen ska du bli fritidsledare och sen åka på resa till jamaica, kanske bo där?! och du ska uppnå massor av mål i livet som du själv satt upp! Ja mathilda, du har mycket som du ska hinna med! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Mpowerhelgen kunde inte avslutas på ett bättre sätt. För att summera det mesta så har vi diskuterat mycket kring värderingar etc. Vi tycker även att det är för lite uppmuntran för goda gärningar i samhället och vill gärna se till att det sprids. S...

Mellan himmel och jordmina val är svårasom att korsa jänvägsspårjagandes av eldens lågaEn inre plåga som försvårarvägen till mitt målmen när jag kommer fram ser jag folk som klirrar skåloch min enda rätta säger hej min sköna får jag lovgrattar mig fö...

  Idag var det kickoff för ledarskapsutbildningen för denna hösttermin. Hade sett fram emot att få träffa alla härliga tjejer igen men till min förvånad så var det bara en till ifrån min grupp och 10 st till ifrån den andra gruppen. Vi hade iallafal...

Med tankar på både det ena och det andra så försöker jag skapa mig ett mönster, en rutin i vardagen. Allt känns lite lättare när någon möter en halvägs, det känns rättvist och mina krav på mig själv sänks och perfektion är inte längre det jag strävar...

God give hes hardest battles to his strongest people. Jasså? Men vad gör Gud själv när allting faller mellan stolarna och de som ska hjälpa är emot?  Sätter Han sig på ballis med en kopp kaffe o tänder en cigg o tänker "Äh de löser sig" Nä, jag vet f...