The best is to live your own life. Dont let somebody get to close, push them all away. Cuz in the end you only have yourself to trust on 

Okej, carlie kom inte ikväll, jävla bitch alltså. Nä men vi ska hooka imorgon istället. Jag insåg just att det är fredagkväll, alltså händer ingenting här inne på internet, speciellt inte på facebook, om inte någon facerape ifrån en hemmafest eller dylikt. Folk skriver ju så jävla tråkiga facerapes så man förstår på engång... Cmon come up wid zumtin' new please? 

Jag har iallafall myst ner mig i sängen efter en varmdusch. Det är någon skön film pon di tell lie vision så jag ska väl kolla färdigt på den. Sen ska jag soooova. sova sova sova. Gnight 

åååh, så himla fint väder ute! Har precis tagit en promenad med Fanny och hennes otroligt söta hundar! Måste varit plusgrader ute, bästa jag vet! Även fast jag är från norrland och kan tyckas tåla den värsta kylan ( som ni säger här i stockholm ) så faktiskt, njaaa. Nu vill jag ha grusvägar och gröna gräsmattor! Jag vill ha solen i ögonen och känna värmen i luften. Jag vill känna att världen är min för en sekund. 

Har kommit på en sak, jag är allergisk mot mode, förstå mig rätt. Jag menar inte kläder osv. Jag menar det som man förvänta sig att göra och säga. T.ex Instagram, jag har det och älskar att lägga upp bilder, men jag gör det inte varje sekund, jag lägger inte upp bilder som är likadana osv. Helt onödigt. Majoriteten lägger upp bilder på sitt kush som dom ska röka till kvällen. Endel lägger upp bilder på sig själva med en keps o skriver SWAG. Jag pallar inte, förstå att du eller någon annan är swag förrän du har en unik stil och passar i det som fan. Man är inte swag för att man har en NY keps och rött läppstift... Jävla hype de e på den asså. Va er själva för fan.. 

Yeyeh, nu väntar jag på att Carlie ska ringa, hon ska nog ta och styra sig hit över pon di other side of di bridge ikväll så att saay. Nu ska jag blanda mig en shake och njuta. Hejdo 

 

Usch, fick nyss en flashback till min tid på sjukhuset. Det har gått så många år sedan så jag har glömt bort smärtan. På ett sätt känns det som jag kastat bort mitt liv, på ett annat sätt så känns de som att jag faktiskt gjort mitt bästa. Det jag påminns om ibland är att jag räknar mitt liv i procent. Jag är alltid rädd för att njurkapaciteten har sjunkit varje år jag kollar det. Just nu är den 84 procent, bättre än de flesta andra, (som har två njurar)

 Det jag vet just nu när jag är frisk är att jag i hela mitt liv måste äta mediciner. Att det som är farligt för andra, är mera farligt för mig. Ibland blir jag bara sjukt depp när jag tänker på hur mitt liv ser ut pågrund utav sjukdomen. Det känns som att jag inte får leva på mitt sätt utan att någon annan bestämmer. Sen vet jag inte hur länge jag kommer leva heller, plus att det känns som att jag bara kommer samla på mig problem, sjukdomar och biverkningar från medicinen jag tar dagligen. 

Samtidigt får jag lite ångest över att jag sitter och skriver detta, för jag ska vara glad över att jag blev opererad. att jag ens lever i dagens läge. Men det är nog därför jag uppskattar så små saker i livet också, jag älskar att skratta och jag ser till att göra det ofta. Ibland behövs en tillbakablick på tidigare dagar för att inse hur bra man har det i dagens läge. Nu när jag ligger här i sängen och tänker på dåtid så förstår jag inte hur jag orkade med att vakna upp i en sjukhus säng i närmare 4-5 år. Hur jag orkade med alla läkare som ställde samma frågor dag ut o dag in. Eller alla slangar som blev inopererad pågrund utav bloddilays och påsdialys. Dessa ärr jag har på min kropp är ingenting i gämförelse med den plågan jag var med om då. Folk tittar och undrar vad det är för märken, för mig är det en naturlig sak, jag är uppväxt med dessa ärr och det är en del utav mig. Men jag kan inte trycka undan att jag är rädd för vad som ska hända, när det ska hända och om det händer. Och den ångesten måste jag leva med. Det enda jag själ kan göra är att ta mina mediciner och gå på rutinkontroller för att göra läkarna nöjda. Vilket jävla liv, men ändå fantastiskt över att det kan vara bättre än vad det var då. 

Kanske var det meningen att jag skulle få denna sjukdom eftersom jag oftast tänker positivt. Någon annan kanske inte hade klarat av det. Jag klarar det, bara att jag som många andra har mina up and downs ibland. Jag får smälla mig själv på käften o säga; Hallå?! Du ska inte dö än, du har många ljusa dagar framför dig kvar! Först ska du börja jobba på Lugna gatan, sen ska du bli fritidsledare och sen åka på resa till jamaica, kanske bo där?! och du ska uppnå massor av mål i livet som du själv satt upp! Ja mathilda, du har mycket som du ska hinna med!