The botten is nådd, hur lågt kan man sjunka hur kass kan man må? Det känns som att jag vill hjälpa all de runt omkring mig som just nu har det jobbigt. Jag vill vara där, jag vill bry mig, jag vill påverka positivt. Men jag kan inte. Är det okej? Just nu har jag kommit till insikt, då jag är som lugnast, då bägaren rinner över, att jag verkligen inte kan själv. Det är helt okej, det är okej att vara svag, det är okej att be om hjälp. Det är ju endast jag som kan påverka. Jag ska inte noja, allting går över, och inget är för evigt, inte ens det goda i livet, tyvärr. 

Jag kanske verkar kaxig men jag vill inte ha någon tätt inpå, jag vill hålla min frizon. Så jävla jobbigt. Imorgon gäller det, imorgon ska gå bra. 

Imorgon är det även första kvällen för jobbet på lugna gatan, utbildningen är äntligen klar! 

well... sleeptime. Livet är förjävligt ibland.