Ibland undrar jag när jag ska börja bearbeta saker. Saker som har hänt och som jag vill få bort ifrån mitt liv. Min livsväg ska inte präglas av något som har hänt då, jag vill inte ha hål i marken, jag vill inte kolla tillbaka på vägen och se hur spårig den är. Jag vill se en fin väg, och jag vill minnas de fina. 

Det har nu gått en vecka, och den veckan har känts så otroligt lång. Ska jag vara helt ärlig så jag jag struntat i precis allt. Allt ifrån den svinstian som varit här hemma, till smutstvätten som legat där i x antal veckor. Till pengarna som skulle gå till hyran, istället gick till shopping för att dämpa ångesten. Men det är okej. Jag lever och och det är helt okej faktiskt. 

Många känslor har strömmat genom kroppen och jag har nu bestämt att jag inte tänker låta mig bli överkörd av andra, att det är okej att behandla mig som en pappersnäsduk och gråta på för att sedan kasta mig i soporna. Nej jag är värd mer än så, och de är inte förrän jag själv säger det till folk, som folk förstår att dom inte kan göra vad dem vill med mig. Alltså, nummer ett. Jag måste berätta, jag måste våga och jag måste stå upp för mig själv. För egentligen, vad är det för jävla stil folk kör med ibland? Såra andra, sina nära. För något som varar i stunden .. .

I fredags nådde jag botten, fysiskt och psykiskt. Det behövdes, och jag gjorde det med folk som bryr sig om mig var vid min sida. Jag vågade berätta och jag vågade ta hjälp. Jag gjorde något dumt och jag ångrar det idag. Jag kan inte göra något ogjort men jag kan be om ursäkt. Inte mer än människa är man. 

Något som fick mig att må bättre var sällskapet av en person, och egentligen, fastän jag inte vill erkänna det, så saknar jag det. Det gör det absolut inte bättre att jag mår bra av personens närhet, det gör det inte lättare av att jag skrattat med personen och trivs. Det är så jävla fel.