Just nu, sitter jag och funderar, för jag är så otroligt jävla förbannad. Jag vet inte om livet har någon kod som man ska klura ut, precis som i psykologiska termer. kan man dom termerna så kan man läsa av en människa pretty easy. Iallafall så efter vad min uppväxt givit mig så kan jag inte påstå, att jag är någon som vill skapa drama, eller vara med om det. Skitsnack är jag allergisk mot. Jag orkar inte jiddra med folk runtomkring mig. Antingen, så blev jag vuxen jävligt snabbt eller så lärde jag mig ganska snabbt, i tidig ålder att man ska ta vara på det goda i livet för man vet aldrig när ett helvete kan bryta loss. Jag var med om det dagligen när jag var mindre, så ett helvete och drama avstår jag från idag. Det som är jävligt synd är att folk man litar på. Folk som JAG litar på, ska backstabba en rakt igenom och gärna precis vid hjärtat så det gör extra ont. Vad fan får ni ut av det? Och en annan sak jag undrar över är hur fan orkar man lägga ner sin tid på det? Väx upp o inse att livet har för mycket bra att ge för att man ska behöva lägga energi på att fucka till livet för andra. 

 

Tillbaka till verkligheten och jag inser att resan endast var en undanflykt. Likt många andra gånger som jag traskar in i mitt lilla rum så kryper ångesten i kroppen, jag vet dock inte varför. Vill inte gräva mer, gräva gräva gräva. Gräva ner till kina, som man gjorde som barn i sandlådan. En evighet men man kom aldrig fram. Samtidigt som denna vecka har  varit givande, och fylld med kärlek från några av mina närmaste så har denna vecka varit omtumlande. Många fina minnen har jag nu att luta tillbaka på, att tänka på när det är som jobbigast här hemma. En av dagarna tog jag och Jessica en promenad upp till Norra berget. Underbar utsikt över Lilla Sundsvall. 

Det blev mycket festande och jag ska inte neka något här, jag är väl lite lost och försöker hitta något. Kanske något att luta mig på, samtidigt som jag fann det så blåste det bort lika fort då tåget började rulla ner mot Stockholm. Känns riktigt jävla jobbigt. Men det visste jag.

Efter många red stripes, skratt, fyllepromenader, cigaretter och förklaringar med slöddriga meningar så är det back to reality, och vem fan är jag att hålla på såhär? En smäll på käften och jag kanske börjar gå i rätt riktning snart. Man tappar balansen ibland och det är helt okej, jag önskar att det inte va så jävla svårt att hela tiden försöka få tillbaka den balansen man hade. Kan något få vara lätt för en gångs skull? 

Många frågetecken men få svar, imorgon ska jag till skolan och prata allvar, nu jävlar. Rektor - elev. Högre makt - Lägre makt. Nervositet - Vana. Nu jävlar kör vi, gasen i botten. No regrets.