Okej, 3dje av 5te nattens jobb avklarat. Jag trivs verkligen i den gruppen jag jobbar med. Jag får må bra och tänka på annat för en stund. Kom precis hem och klockan är halv 5 på morgonen. Fick ett brev från Sjukhuset, måste på rutinkoll pga medicinerna jag äter för min transplanterade njure. Jag är en sån person som försöker sköta allt till punkt och pricka men sedan jag flyttade till stockholm har jag gruvat mig för att gå till ett nytt sjukhus. Det är helt annat när man haft samma läkare i några år, som känner en personligen och inte någon som läser journalen och gissar sig fram, det är jobbigt att behöva berätta om o om igen för nya läkare. Jag är också så sjukt rädd att provsvaren ska vara dåliga så jag vill inte veta något alls. Jag antar att jag inte vill ta konsekvenser för något dumt jag gjort. Ingen är perfekt.. 

Jag har fått kallelse på kallelse, försökt avbokat men inte hunnit i tid, och räkningarna samlas på hög och det är den enda kontakten jag har med sjukhuset. Har grov ångest för att ringa upp dem. Jag vill inte, jag vågar inte och jag är jävligt rädd. Det är typ som att man går och väntar på en dom, och är resultaten dåliga, då vill jag inte leva längre då kan jag lika bra sluta här och nu. 

Samtidigt så vet jag att dom skulle kunna hjälpa mig med mycket, egentligen kan jag inte jobba så mycket som jag gör, ska helst inte jobba inom de området jag gör heller. Det är så jävla mycket att tänka på när man haft den här jävla sjukdomen. Ibland önskar jag att någon annan kunde blivit drabbad, varför just jag? Det enda jag kämpar för nu är ett normalt liv, med tak över huvudet och mat i kylen och ett jobb att gå till. Ska de va så jävla svårt. Usch jag pallar inte. 

De där är ett problem, folk säger att jag är konstig som inte reagerar på vissa saker osv, de som dom kallar problem, jag orkar inte lägga energi på sånt när jag har detta att tänka på, och jag tänker inte be om ursäkt för det. 

Ska försöka sova några timmar nu innan jag ska upp till jobbet igen. Vafan ska jag göra. ..

Nu vill jag börja om. Nu vill jag få frisk luft att andas och nya krafter. Ingen gör något åt dig som sagt. 


Lite beslutsångest, lite lathet, men jävligt mycket envishet. Om jag vill något, då ska jag se till att det blir så. Även om jag får slita arlset av sig, gråta mig till sömns och må riktigt sådär pissdåligt ibland. Det är naturligt men visst finns det en gräns. Den där gränsen sitter nog olika högt hos olika individer, beroende på vad man varit med om i livet och vad man är beredd att göra. Nu vill jag ha en ny boll i rullning, och att ligga hemma och tänka på saken gör det inte bättre. Att verkligen ta tag i saken är en annan femma. Det är speciellt såhär på vårkanten som inte bara blommorna blommar ut, utan också alla ideer och sommarplaner. Idag efter min Arbetsintervju på Vapiano i skrapan så satte jag mig på medis och tog en kort paus innan jag åkte vidare till jobbet. Solen sken och värmde på min rygg, på ena sidan av mig satt en äldre dam och läste en bok, helt inne i sin egen värld. På andra sidan satt ett kompispar och pratade om Justin Bieberkonserten. Lite längre bort satt ett gäng ungdomar och skratta o flamsa. Jag kände den där vårkänslan av förnyelse. Ni vet den känslan då man känner att man vill ta tag i sitt liv (för 10onde gången) Och börjar planera. Jag började tänka på ifall jag skulle få jobbet jag va på intervju hos. Jag tänkte på hur glad solen gör mig, och jag tänkte på hur mycket jag trivs av att vara på offentligen platser, bland människor. 

Jag är sjukt långt nere på botten just nu men samtidigt så är jag så jävla envis av mig så jag tillåter mig inte själv att gräva ner mig så att jag inte skulle orka ta mig upp själv igen, för jag litar inte på någon och ifall någon skulle sträcka ner sin hand för att hjälpa mig upp så är det bara för att det skulle se bra ut moraliskt sätt, men sen får man veta att det ligger en stege bredvid som han inte ville ta till hjälp? Vilka ormar det finns.



Jag sätter mig själv i fokus för det behöver jag, det suger så hårt att inte ha råd med mat eller alla räkningar, det suger att behöva jobba sönder vissa nätter för att sedan inse att det inte är tillräckligt. Jag är less på den oro som jag har varje månad över hur jag ska kunna klara mig. En sak är iallafall säker och det är att vad som än händer, så kommer jag aldrig flytta tillbaka till Sundsvall. Jag har hela livet framför mig och allt som händer har en mening, jag kan knappt vänta för att se vart nästa sväng är i livets vägledning leder mig till. Allting kan hända och så länge du inte dör på truppen så njut, se det positivt. Är det jobbigt, bit ihop för det varar inte för evigt.

   

Min syster bokade även en resa till oss idag, det blir Barcelona. Jag ser fram emot det riktigt mycket. Jag har inte varit utomlands sedan jag var 15 år, dvs 6 år sedan, ni vet, Mallorca resa med familjen då mammsen fyllde 50, klassiskt såndär svennebananresa, men jag gillade det. Det var skönt. 

Nu ligger jag här och klockan är 03.33 på natten. Vilket jävla liv va. Imorgon är det ännu ett jobbpass, och jobb hela helgen. Jag är tacksam för jobbet, det är jag verkligen. Samtidigt så måste man få gnälla lite ibland.  Allting kan ju inte vara perfekt. Tänk va tråkigt de skulle vara. 

Godnatt.

Nu är jag trött, trött och less. Man kämpar och kämpar, klipper gräset, ser hur ormarna slingrar sig. Att vara självständig är tufft. Att ha bott hemifrån sedan 15 års ålder har sina för och nackdelar. De mina vänner gör nu, har jag redan gjort i 5 år. Det är som att jag ligger fem år före. Sedan jag var femton år har jag tagit hand om en lägenhet, betalat mina räkningar, gått i skolan samt jobbat. Ibland leker livet, ibland är det en jävla uppförsbacke och jag är andfådd redan efter första steget. Med åren har jag lärt mig att det är ingen annan än jag själv som kan ta itu med problemen som uppstår, så istället för att grina, sova bort dagen och har ångest, så har jag valt att peppa mig själv, ta tag i problemet, organisera, styra upp. Helt enkelt ordna problemet. 

Denna dag är allt annat än bra. Känner mig helt tom och solen skiner, jag älskar solen men jag vill inte gå ut. Ångesten ligger där endå och tynger som en stor jävla sten. Kan inte andas. För tillfället ser jag helt svart och min lönespec lyser rött. Jag har tak över huvudet denna månad, det tackar jag för. Men nu orkar jag inte längre med det här. Att behöva vara oroat över min inkomst och hur jag ska klara mig. Orkar inte. 

Jag har gjort det jag kunnat idag, jag har ringt samtal, jag har skickat mail. Jag ska göra detsamma imorgon, har även lyckats fått en arbetsintervju. Så att gräva ner sig helt det gör jag inte, men solen lyser utanför fönstret och jag ska försöka sova nu. Då mår jag inte bra. 

Jag kunde sova någorlunda bra inatt iallafall. Med den gosigaste bredvid mig. Jag får tänka på att jag ska få vara med en person som gör mig glad senare, då kanske jag kopplar bort detta. En person som gör dig glad är bra, då skrattar ditt hjärta. 

Ett slag på käften och jag ser svart, vaknar upp till verkligheten. Lite så känns det efter denna vecka. Det firades flitigt för 420, både hemma i kvarteret till en plats i solen på en av Djurgårdens bryggor. Det var underbart, det var solen, spliffen och jag. Med bobban i hörlurarna. Jag mådde riktigt bra. Nu ska vi vända på allting, för en plattform har två sidor likt ett mynt. Krona eller klave och den lite mörkare sidan är nu uppåt. Jag känner att mitt liv just nu cirkulerar runt de känslor och tankar som liknar en viss osäkerhet, ska jag lita? Kan jag lita på? När vet jag? Jag har en tendens att stänga ut allting riktigt hårt och verks kall som person, men det är bara för att jag är så jävla rädd att bli sårad, men hur fan förklarar man de, ska man dra klyschan " de e inte dig de är fel på, utan mig" då kan jag ju lika bra lägga ner verksamheten direkt haha. Jag är för stark för att trampas på, och nu ska jag ut i solen på en promenad, i need it so bad efter all munchies.

 

Tänk att en fördom är en ballong, och att din uppgift är att ta sönder fördomen, nåla sönder ballongen, fördomen. En ballong om dan, en fördom om dan. Är man inte tillräckligt öppen som person så tror jag det är väldigt svårt att se från ett annat perspektiv, eller att man är villig att ändra något man tycker och tänker. Det är mycket som i grund och botten handlar om kunskap. Kunskap är makt, visa din makt, men på rätt sätt och ingen jävel vågar trampa på dig. 

I många fördomar ligger oftast främlingsfientlighet, t.ex att man inte vågar fråga hur mycket klockan är för han som står där ser ut som "en sån där typ". Vadå sån typ? Kan man dra psykologiska parallaeller till personligheten så stämmer den oftast, och det grundar sig i kunskap, men att döma på förhand kan vara vilseledande. 

Jag är jävligt trött på fördomar, och normer till hur vi ska vara och bete oss. Jag är mig själv oavsett umgänge eller plats, det gäller att kunna läsa av situationen och vara lite melankolisk, på så sätt kan man handla moraliskt rätt och även vara sig själv. Jag är en helt vanlig tjej som är från en liten stad, men jag har jävligt mycket inom mig och är inte rädd för att lyckas. Jag är en sån person som kan bli glad för att andra lyckas, och sådana människor finns det få av, varför kan man inte glädjas åt någon annan? Skulle inte du vilja att någon glädjs åt din framgång? Jag har svårt att förstå sådana människor som måste trampa på andra så mycket att de höjer sig själva, hoppas dom sover gott om nätterna, svin. 

Så, på tal om trampande på andra. Vem älskar dig? Vart drar man gränsen till vem man älskar, och på vilket sätt älskar man personen? kärlek är väl kärlek. Som röda legobitar i ditt liv. Och de som trampar på, och hatar på, de är de svarta legoklossarna som du ska ha så få av som möjligt. 

Älskar du honom som du träffat varje dag på tunnelbanan sista tiden påväg till jobbet? Är det obesvarad kärlek? Du känner inte honom, hur kan du då älska? Älskar du han som alltid ringer dig 10 på kvällen och frågar om du haft en bra dag och önskar dig en godnatt? Eller tar du honom förgivet? Älskar du han som är otrogen och har sex med dig? Han sätter ju på dig så någon kärlekrelation har ni, inbillar du dig. 

Vart går gränsen för kärlek och hur ser den ut? är den som en röd tråd som växer emellan er, eller är det en pirrande känsla i magen? eller är det helt enkel den attraktionen och glädjen du känner när du är med en viss person? Ytligt eller inte det bestämmer du själv och jag tror att ifrån det så bygger man den kärlek man tror på, alla är olika och jag tror att alla har olika kärlekar att ge, på sitt sätt. 

Jag önskar jag kunde se en röd tråd till en person, skymta den lite o se om det kan bli starkare, jag är rädd att någon ska visa den och locka för att sedan klippa av den. Jag har fortfarande tegelmuren runtom mig. 

Galet längesen jag skrev, närmare ett år sedan. Ibland behöver man pausa både på gott och ont. Jag älskar att få skriva här men det gick till den gräns att jag blev för självupptagen på ett mindre bra sätt och jobb, sömn och tankar stod i vägen. Nu är jag tillbaka och det är fantastiskt hur man kan se genom en text hur man mognat och utvecklats som person. Vad som är skillnad ifrån förr, är att jag slutade jobba på nummerupplysningen och satsade helhjärtat på LG. Vilket känns som ett bra val även om det är ett krävande jobb, speciellt då jag bor långt ifrån kontoret och måste räkna med 2 Tim resa dit och hem, på natten. Jag trivs bra på jobbet och fortsätter sträva mot mina mål. Jag går även Mpowers Ledarskapsutbildning genom fryshuset som är ett år. den är otroligt givande och vi kommer gå igenom tre olika block, vi har redan gått igenom första, att gräva i sig själv. Det var en riktigt stor utmaning för mig och det var mycket hemska minnen som dök upp, mycket blandade känslor. Det som är bra med en sån djup självinsikt är att man verkligen inte kan förneka något för sig själv eller ignorera. Bearbetning är de bästa. Prata om problemen, hur kan man gå till väga för att de ska bli bättre? Och sedan göra det. Jag har även sökt till ungdomscoach till hösten och hoppas att jag kommer in på det. Den är en termin och det känns lagomt för en redan skoltrött tjej som mig. Jag bor numera i Täby i en fin etta, jag känner mig stabil i mig själv och jobbar på att grunda styrkan i mig själv och inte med någon annan. För vem har man när man står ensam kvar? Jo bara sig själv. Nu vet ni lite hur livet ser ut just nu, reggaen står mig varmt om hjärtat fortfarande och senaste konserten var kymani Marley på nalen, riktigt grymt, och det blev även en träff med honom, underbart. Onelove Cruise väntar runt hörnet igen, sedan har jag en massa sommarplaner som jag kommer ta med er på!