Nu är jag trött, trött och less. Man kämpar och kämpar, klipper gräset, ser hur ormarna slingrar sig. Att vara självständig är tufft. Att ha bott hemifrån sedan 15 års ålder har sina för och nackdelar. De mina vänner gör nu, har jag redan gjort i 5 år. Det är som att jag ligger fem år före. Sedan jag var femton år har jag tagit hand om en lägenhet, betalat mina räkningar, gått i skolan samt jobbat. Ibland leker livet, ibland är det en jävla uppförsbacke och jag är andfådd redan efter första steget. Med åren har jag lärt mig att det är ingen annan än jag själv som kan ta itu med problemen som uppstår, så istället för att grina, sova bort dagen och har ångest, så har jag valt att peppa mig själv, ta tag i problemet, organisera, styra upp. Helt enkelt ordna problemet. 

Denna dag är allt annat än bra. Känner mig helt tom och solen skiner, jag älskar solen men jag vill inte gå ut. Ångesten ligger där endå och tynger som en stor jävla sten. Kan inte andas. För tillfället ser jag helt svart och min lönespec lyser rött. Jag har tak över huvudet denna månad, det tackar jag för. Men nu orkar jag inte längre med det här. Att behöva vara oroat över min inkomst och hur jag ska klara mig. Orkar inte. 

Jag har gjort det jag kunnat idag, jag har ringt samtal, jag har skickat mail. Jag ska göra detsamma imorgon, har även lyckats fått en arbetsintervju. Så att gräva ner sig helt det gör jag inte, men solen lyser utanför fönstret och jag ska försöka sova nu. Då mår jag inte bra. 

Jag kunde sova någorlunda bra inatt iallafall. Med den gosigaste bredvid mig. Jag får tänka på att jag ska få vara med en person som gör mig glad senare, då kanske jag kopplar bort detta. En person som gör dig glad är bra, då skrattar ditt hjärta.