Nu vill jag börja om. Nu vill jag få frisk luft att andas och nya krafter. Ingen gör något åt dig som sagt. 


Lite beslutsångest, lite lathet, men jävligt mycket envishet. Om jag vill något, då ska jag se till att det blir så. Även om jag får slita arlset av sig, gråta mig till sömns och må riktigt sådär pissdåligt ibland. Det är naturligt men visst finns det en gräns. Den där gränsen sitter nog olika högt hos olika individer, beroende på vad man varit med om i livet och vad man är beredd att göra. Nu vill jag ha en ny boll i rullning, och att ligga hemma och tänka på saken gör det inte bättre. Att verkligen ta tag i saken är en annan femma. Det är speciellt såhär på vårkanten som inte bara blommorna blommar ut, utan också alla ideer och sommarplaner. Idag efter min Arbetsintervju på Vapiano i skrapan så satte jag mig på medis och tog en kort paus innan jag åkte vidare till jobbet. Solen sken och värmde på min rygg, på ena sidan av mig satt en äldre dam och läste en bok, helt inne i sin egen värld. På andra sidan satt ett kompispar och pratade om Justin Bieberkonserten. Lite längre bort satt ett gäng ungdomar och skratta o flamsa. Jag kände den där vårkänslan av förnyelse. Ni vet den känslan då man känner att man vill ta tag i sitt liv (för 10onde gången) Och börjar planera. Jag började tänka på ifall jag skulle få jobbet jag va på intervju hos. Jag tänkte på hur glad solen gör mig, och jag tänkte på hur mycket jag trivs av att vara på offentligen platser, bland människor. 

Jag är sjukt långt nere på botten just nu men samtidigt så är jag så jävla envis av mig så jag tillåter mig inte själv att gräva ner mig så att jag inte skulle orka ta mig upp själv igen, för jag litar inte på någon och ifall någon skulle sträcka ner sin hand för att hjälpa mig upp så är det bara för att det skulle se bra ut moraliskt sätt, men sen får man veta att det ligger en stege bredvid som han inte ville ta till hjälp? Vilka ormar det finns.



Jag sätter mig själv i fokus för det behöver jag, det suger så hårt att inte ha råd med mat eller alla räkningar, det suger att behöva jobba sönder vissa nätter för att sedan inse att det inte är tillräckligt. Jag är less på den oro som jag har varje månad över hur jag ska kunna klara mig. En sak är iallafall säker och det är att vad som än händer, så kommer jag aldrig flytta tillbaka till Sundsvall. Jag har hela livet framför mig och allt som händer har en mening, jag kan knappt vänta för att se vart nästa sväng är i livets vägledning leder mig till. Allting kan hända och så länge du inte dör på truppen så njut, se det positivt. Är det jobbigt, bit ihop för det varar inte för evigt.

   

Min syster bokade även en resa till oss idag, det blir Barcelona. Jag ser fram emot det riktigt mycket. Jag har inte varit utomlands sedan jag var 15 år, dvs 6 år sedan, ni vet, Mallorca resa med familjen då mammsen fyllde 50, klassiskt såndär svennebananresa, men jag gillade det. Det var skönt. 

Nu ligger jag här och klockan är 03.33 på natten. Vilket jävla liv va. Imorgon är det ännu ett jobbpass, och jobb hela helgen. Jag är tacksam för jobbet, det är jag verkligen. Samtidigt så måste man få gnälla lite ibland.  Allting kan ju inte vara perfekt. Tänk va tråkigt de skulle vara. 

Godnatt.