Okej, 3dje av 5te nattens jobb avklarat. Jag trivs verkligen i den gruppen jag jobbar med. Jag får må bra och tänka på annat för en stund. Kom precis hem och klockan är halv 5 på morgonen. Fick ett brev från Sjukhuset, måste på rutinkoll pga medicinerna jag äter för min transplanterade njure. Jag är en sån person som försöker sköta allt till punkt och pricka men sedan jag flyttade till stockholm har jag gruvat mig för att gå till ett nytt sjukhus. Det är helt annat när man haft samma läkare i några år, som känner en personligen och inte någon som läser journalen och gissar sig fram, det är jobbigt att behöva berätta om o om igen för nya läkare. Jag är också så sjukt rädd att provsvaren ska vara dåliga så jag vill inte veta något alls. Jag antar att jag inte vill ta konsekvenser för något dumt jag gjort. Ingen är perfekt.. 

Jag har fått kallelse på kallelse, försökt avbokat men inte hunnit i tid, och räkningarna samlas på hög och det är den enda kontakten jag har med sjukhuset. Har grov ångest för att ringa upp dem. Jag vill inte, jag vågar inte och jag är jävligt rädd. Det är typ som att man går och väntar på en dom, och är resultaten dåliga, då vill jag inte leva längre då kan jag lika bra sluta här och nu. 

Samtidigt så vet jag att dom skulle kunna hjälpa mig med mycket, egentligen kan jag inte jobba så mycket som jag gör, ska helst inte jobba inom de området jag gör heller. Det är så jävla mycket att tänka på när man haft den här jävla sjukdomen. Ibland önskar jag att någon annan kunde blivit drabbad, varför just jag? Det enda jag kämpar för nu är ett normalt liv, med tak över huvudet och mat i kylen och ett jobb att gå till. Ska de va så jävla svårt. Usch jag pallar inte. 

De där är ett problem, folk säger att jag är konstig som inte reagerar på vissa saker osv, de som dom kallar problem, jag orkar inte lägga energi på sånt när jag har detta att tänka på, och jag tänker inte be om ursäkt för det. 

Ska försöka sova några timmar nu innan jag ska upp till jobbet igen. Vafan ska jag göra. ..