När jag tänker efter så måste jag ha en jävla krigsgudinna i mig, och nej jag är inte självkär men någonting i mig får mig att kriga så fort det inte går. Så fort det är käppar i hjulet med någonting så möter jag problemet, även fast jag kan tycka många gånger att det är rent ut sagt är helt jävla värdelöst att göra något, så är det faktiskt inte det. Det lilla du gör idag, det kommer märkas i morgon, så ju mer du får gjort idag, desto mindre behöver du göra imorgon. Det är så jag krigar, och när jag väl är igång så vill jag gärna göra klart uppdraget. Vilket resulterar i att jag tar i som fan och kör bara. Då är morgondagen en dans på rosor. 

Jag kom inte in på den kurs jag sökte, den kursen jag verkligen ville gå, den som kunde få mig till att få börja jobba ännu mer med ungdomar sedan. Varför jag inte kom in? Ett ord. Behörighet. Nej precis, jag har ingen gymnasiekompetens vilket alltid leder till att jag inte kan söka de jobben jag vill söka. Eller det är klart jag söker men får aldrig. 

Så då var det något som heter sunt förnuft som knackade på i mitt huvud och bad mig att tänka på de där med att börja plugga igen. 

Sagt och gjort, som jag är, vill göra det nu, gärna snabbt och smidigt. Tog tag i den tanken, och åkte iväg till min förra skola som jag gick i. Pratade med rektorn väldigt länge, och förklarade vad jag själv insett och att jag verkligen måste göra det här. Hon välkomnade mig med öppna armar. Hon kollade på mig och sa " Mathilda vilken tur att detta är sista ansökningsdagen" Och gav mig blanketten som jag snabbt fyllde i. 

Den känslan, att ha någon som så enkelt tror på en, trots ett första såkallat misslyckande, det är något riktigt speciellt och inte ofta man får vara med om. Vi gjorde upp ett individuellt schema och jag börjar redan imorgon. 

Tack mig själv för att jag ibland krigar så jävla hårt. Tack Min allra bästa vän Helena som ställer upp och hjälper. Tack världens ödmjukaste och bästa rektor som förstår en. Nu är jag ju sådär cpjävla asglad!