Med tankar på både det ena och det andra så försöker jag skapa mig ett mönster, en rutin i vardagen. Allt känns lite lättare när någon möter en halvägs, det känns rättvist och mina krav på mig själv sänks och perfektion är inte längre det jag strävar mot. De mål jag satt upp har jag nu avklarat. Småsteg och allt blir bättre, man kan inte ändra radikalt och falla ner igen. Nu bygger jag en stadig grund och de personer jag har runtom mig är som pelare, jag kan inte falla åt något håll, jag kan inte falla mot marken och lägga mig ner igen. Det känns skönt, som ett skyddsnät och jag vet att jag kommer lyckas. Min sömn är bättre och dygnsrytmen börja sakta men successivt rätta till sig. Det märks fysiskt att jag inte klarat av mycke på sistonde, efter en halvdag i skolan är jag trött, det psykiska tar på ett sätt över det fysiska, det hänger ihop. Jag är iallafall glad att det går åt rätt håll och jag börja sakta känna en trygghet, en trygghet jag inte haft på väldigt länge, sist jag kände den så bodde jag hemma med min mamma, bror och syster och var 7 år. Det var innan jag vart sjuk också. Det känns som att de som är runtom mig accepterar mig precis för den jag är, och att jag med det, har börjat accepterat mig själv och behöver inte bevisa för mig själv att jag ska vara bäst i allting och helt felfri, för felfri det är ingen och jag är bara en människa.