God give hes hardest battles to his strongest people. 


Jasså? Men vad gör Gud själv när allting faller mellan stolarna och de som ska hjälpa är emot?  Sätter Han sig på ballis med en kopp kaffe o tänder en cigg o tänker "Äh de löser sig" Nä, jag vet fan inte. Just precis nu så är jag rätt tom, så det enda jag tänker på är att jag blandade Gud och Fan i en och samma mening. Jobbigt läge, får nog gå till Kyrkan mer än bara Julafton och Påskafton. 

Idag tittade min läkare på mig med sorgsna ögon, det kändes som att någonstans, långt inom sig så kände han att det jag precis hade berättat för honom var sant, och att det verkligen är så illa. Läkare har en tendens - vad jag erfarat under mina 14 år av kontakt med sjukhuset - att berätta för oss patienter att allting löser sig, med mediciner. 

Ibland har jag lust att fråga min läkare hur han tänker i det stora hela, tar han paracetamol när frugan bråkar på honom, eller en tradolan för att kunna sova bättre? Nej det har jag svårt att tro, ibland är inte den enda lösningen mediciner.  Att ibland inte känna livsglädje beror inte på att man är sjuk, det kan bero på att de runtomkring som är till för att hjälpa, sviker gång på gång och att energin och orken man i början hade, har försvunnit för längesen och reservförrådet står med dörren öppen och helt tomt. Dom har stulit den, energin som jag behövde för att överleva. 

Att handskas med myndigheter i stort sett varje dag så känner man en påfrestande känsla av hat, ilska, irritation och besvikenhet. När man själv tror att allting ska bli bra då man gjort allting dom sagt, så känns det som att man står där i korridoren och att dom tar sats från ena änden av av korridoren, springer, och gör en fet jävla spark i magen så man tappar andan och flyger bakot. Det är den känslan, det är dom som gör mig sjuk, det är oron dom fyller mig med att aldrig få känna mig trygg. Samhället gör dig sjuk, du erbjuds hjälp, mediciner och läkare och företag tjänar pengar. Den där cirkeln går nog runt hos många. Tyvärr inte hos mig. 

Det är därför jag har valt att alltid fixat själv, alltid vara den där irriterande idioten som hänger på låset när kommunhuset precis har öppnat, den där jobbiga jäveln som ringer 2 gånger varje dag och frågar hur det går. 

När jag på morgonen vaknar och tänker att jag inte vill vakna för att det inte finns en mening med det, då har det gått rätt långt. Som en individ då, så tycker jag personligen att det är ganska otroligt att man orkar ta tag i något då, då menar jag att man krigar för att få ett jobb, har humöret uppe och blir erbjuden jobbet. Att man söker till en skola och verkligen ber om hjälp, och får komma in, att gå en kurs på sidan av med ett ämne man verkligen älskar fast inte har orken till, att ens ta sig ut utanför den där jävla ytterdörren, är otroligt. 

Så är det, eftersom jag vägrar låta mig tryckas ner, jag kan må hur dåligt som helst men jag vet att jag alltid gör mitt yttersta för att kriga på egen hand. 


I allt det jobbiga finns även det man uppskattar mest. De personer man tycker väldigt mycket om, som gör en glad och får alla bekymmer att flyga iväg. Någon som fyller på det där energirummet så man orkar med. Någon som bryr sig helt enkelt. Jag kanske verkar negativ här i bloggen ibland, men det här är min plats och jag bestämmer vad som ska skrivas, och ibland är det skönt att skriva av sig.