Usch, fick nyss en flashback till min tid på sjukhuset. Det har gått så många år sedan så jag har glömt bort smärtan. På ett sätt känns det som jag kastat bort mitt liv, på ett annat sätt så känns de som att jag faktiskt gjort mitt bästa. Det jag påminns om ibland är att jag räknar mitt liv i procent. Jag är alltid rädd för att njurkapaciteten har sjunkit varje år jag kollar det. Just nu är den 84 procent, bättre än de flesta andra, (som har två njurar)

 Det jag vet just nu när jag är frisk är att jag i hela mitt liv måste äta mediciner. Att det som är farligt för andra, är mera farligt för mig. Ibland blir jag bara sjukt depp när jag tänker på hur mitt liv ser ut pågrund utav sjukdomen. Det känns som att jag inte får leva på mitt sätt utan att någon annan bestämmer. Sen vet jag inte hur länge jag kommer leva heller, plus att det känns som att jag bara kommer samla på mig problem, sjukdomar och biverkningar från medicinen jag tar dagligen. 

Samtidigt får jag lite ångest över att jag sitter och skriver detta, för jag ska vara glad över att jag blev opererad. att jag ens lever i dagens läge. Men det är nog därför jag uppskattar så små saker i livet också, jag älskar att skratta och jag ser till att göra det ofta. Ibland behövs en tillbakablick på tidigare dagar för att inse hur bra man har det i dagens läge. Nu när jag ligger här i sängen och tänker på dåtid så förstår jag inte hur jag orkade med att vakna upp i en sjukhus säng i närmare 4-5 år. Hur jag orkade med alla läkare som ställde samma frågor dag ut o dag in. Eller alla slangar som blev inopererad pågrund utav bloddilays och påsdialys. Dessa ärr jag har på min kropp är ingenting i gämförelse med den plågan jag var med om då. Folk tittar och undrar vad det är för märken, för mig är det en naturlig sak, jag är uppväxt med dessa ärr och det är en del utav mig. Men jag kan inte trycka undan att jag är rädd för vad som ska hända, när det ska hända och om det händer. Och den ångesten måste jag leva med. Det enda jag själ kan göra är att ta mina mediciner och gå på rutinkontroller för att göra läkarna nöjda. Vilket jävla liv, men ändå fantastiskt över att det kan vara bättre än vad det var då. 

Kanske var det meningen att jag skulle få denna sjukdom eftersom jag oftast tänker positivt. Någon annan kanske inte hade klarat av det. Jag klarar det, bara att jag som många andra har mina up and downs ibland. Jag får smälla mig själv på käften o säga; Hallå?! Du ska inte dö än, du har många ljusa dagar framför dig kvar! Först ska du börja jobba på Lugna gatan, sen ska du bli fritidsledare och sen åka på resa till jamaica, kanske bo där?! och du ska uppnå massor av mål i livet som du själv satt upp! Ja mathilda, du har mycket som du ska hinna med! 

  
Vad gör ni? Nu kör vi! för en kort stund, så lägger jag allting på hyllan och lägger fokusen totalt på träningen. Ska bli skönt! Jag är taggad som fään. Josef kommer snart och hämtar upp mig sedan är det gymmet som gäller. YEPYEP. Det blir nog ett långt konditionspass idag. Funtar på att dra på core ikväll också men vi får se, blivit bortbjuden på filmkväll, det kan man ju inte tacka nej till?;) 

Mindfuckeeer, på högsta nivå! Sitter här och funderar hur jag ska kunna formulera mig rätt i ord. Ibland är det inte alltid så lätt, man har tusen tankar, och oerhört mycket mera ord för att utrycka det man tänker. Sen ska man välja ut de ord som jag själv tycker passar. Ja jag vet, de där var helt oväsentligt men du läste ju ändå så I dont give a fuck. 

Mötet på fryshuset idag var nog ett utav de som var mer intressant än de andra. Det handlade om konfliktlösning. Och att man vet att man utvecklas även de tider då man inte agerar som mest, är intressant. Genom att bygga relationer. Med folk, med ungdomar, och även mellan oss i gruppen. FILOS - Fråga - inlevelse-lyssna-omformulera-sammanfatta.

Nu kommer mindfuckeeers tillbaka, waat to doo waat to do, fight and fight. Kriga
 

 
I and I will see, teaching of a rastaman. Ja, det är ju så knepigt det här med livet. Allting känns som ett enda stort mega spel, typ i 8bitar istället för 3D, bara för att man kan se livet från sitt egna perspektiv.

Supermario måste ha varit stark på 90-talet, då han bara mötte hinder hela sin väg. Det enda han gick plus på var sina pengar, precis som vi. Och sedan en level up nån gång ibland, som våra uppgångar som en människa, så man ska orka leva lite längre.

Hur som helst, jag kan relatera livet till det mest knepiga, det märker ni uppenbarligen själv men sån är jag, jag tänker jävligt mycket, ibland för mycket i guezzz. Men livet är en enda stor väg, precis som bob marley sjunger. Jag tänker mig en lång lång grusväg, med diken på varsin sida av vägen. och sen stora gröna ängar. Ibland trillar man i diket och man drunknar i problem. Livet fortsätter att gasa på så det är bara att följa med, men istället för att vara mittenpunkten på vägen, så får man färdas i diket och hänger inte riktigt med i svängarna. Typ där är jag just nu, livet går förbi mig, alldeles för fort så att jag inte hinner med. Jag vill upp på vägen igen, samla småmynt som Supermario, och känna att livet leker litegrann. 

Snart ska jag iväg och möta upp carlie för att käka, sedan ska vi bege oss till Fryshuset. Tror det skulle vara någon överraskning idag, vi får se, vi får se. 

MÅSTE. FÅ. SKRIVA. AV. MIG.

Herregud, herregud herregud herregud, det är så otroligt många jävla fula ord som jag vill skriva här och nu men det är bäst jag låter bli antar jag. Jag är frustrerad, och jag förstår inte varför det måste vara så som det är just nu. Med just denna sak. Kan det inte bara vara ärligt och bra, kan vi inte sluta gå efter dom sociala reglerna, bara för denna gång? Social regel, för vissa dock. Jag vill jag vill jag vill! men jag kan inte... wanti wanti cyaan geti geti. ..  

Kanske världens vackraste kvinna?


JAG SPYR!!!! jag spyr så mycket på idioter, jag spyr så mycket på copycats och jag spyr så mycket på folk som tror sig någonting, spyr på dom som leker så jävla viktiga. Vi lever på en jord, vi alla är människor och INGEN människa är viktigare än den andra. Nuff said.

Nu sitter jag ensam i skolan och har varit duktig, har gjort en (egentligen hemtenta) men här i skolan istället, om Judendomen. Det är intressant, men en del teorier är ganska knepiga, och när det gäller ondska, guds vilja och konsekvenser för handlingar man gör, pågrund utav guds vilja så är det bra jävla konstigt. Vi har en fri vilja, som gud givit oss, alltså har vi fri vilja att handla ont eller gott? Jävla gud. Okej nej förlåt så kan man inte säga men ibland undrar man ju.

Min mage kurrar sönder, så går det när man inte har käk hemma. Får fan skylla mig själv att jag inte ta mitt ansvar så som att sköta inhandlingen ibland, well. För trött för att tänka nu känner jag. Var uppe tidigt imorse, vilket var jävligt bra gjort av mig med tanke på att jag fick vara uppe halva natten pågrund utav att det är JÄVLIGT lyhört i detta hus, och att grannen kanske måste införskaffa sig en icke gnekande säng? ...

Trodde jag skulle göra båda redovisningarna i skolan idag, både om aspberger och i engelskan, men icke. Alltid någon som inte är där så man inte blir full grupp på plats. Så jävla irriterande. Men jag är inte mycket bättre jag heller så jag ska nog inte öppna käften tror jag.. efter skolan kirrade jag lite grejer med Helena på söder, sen drog vi till Medis och till björnsan, hälsade på malin o snackade om hennes vilda helg i Göteborg, hon är tamefan en sköning asså haha, önskar jag hade lite av hennes coolnezz ibland asså. Efter vi chillat där ett tag, och Helena hade åkt hem, så drog jag mig ut till Nacka, Finntorp. EN SAK ÄR JAG JÄVLIGT STOLT ÖVER. och det är att jag lärt mig åka hit och dit utan att vara rädd, hade störda problem med det där förut men nu är jag fan bäst haha. Skönt avslut på dagen blev det iallafall, kollade på How high o myste i soffan. Nu ska jag slockna i sängen o vakna till en ny, underbar, härlig och förhoppningsvis liiiite varmare dag. Frös som fan idag. God natt!

Okej, något jag stör mig på fruktansvärt mycket är, folk som särskriver, vem i helvete sätter ett mellanslag i något ord som man ser, är så självklart ska vara ETT ord. Frustration nummer två, folk som går så otroligt jävla segt före en när man har fett bråttom. Man skulle ju vilja ta tag i deras nacke o vrida om o spotta dom i halsen typ. Nästan så känns det. Jävligt provocerande med andra ord. Dock är dessa två saker, något som inte kommer i närheten av det jag ska säga nu. För hade jag velat veta några nyheter, då skulle jag läsa tidningen och INTE logga in på facebook, men eftersom att folk alltid ska vara först med allting så bombar dom med den mest " spännande " nyheten. Ja, whitney är död, so what? Folk dör varje dag, knarkare eller icke knarkare, ska vi skriva rip all di tiiime? Och förresten så lever vi i sverige, och bevara språket och skriv vila i frid iallafall, OM ni nu måste skriva något. Hon hade fett bra röst, ingen tvekan om den saken, men hon knarkade ihjäl sig, så det är inte ett dugg synd om människan. Hemskt att någon dör, men bara för att hon va känd så blir det inte mer synd om henne. Imorgon ska jag skriva RIP GUNNAR på facebook. För att hedra någon som säkert dör imorgon och heter Gunnar. Och han är tamefan inte känd! 

Sådär ja, nu har jag fått det sagt och rensat mina tankar. Jävla facebook. Jag har iallafall städat hela lägenheten idag och det känns sjukt bra. Är pepp för denna vecka, kommer hända mycket saker. By the way, på Tisdag är det alla hjärtans dag, " sätt denna på din status om du inte bryr dig ett skit" skulle det ha stått på facebook om jag hade uppdaterat den, åååh jävla facebook. Jag tänker på dig hela tiden nu. Ska leta fram ett suddgummi o gnugga mot huvudet så kanske jag glömmer dig facebook. Hursomhelst. Det är sött med alla hjärtans dag, men är lite väl överskattad, om man nu ska vara " romantisk " på en dag, varför kan man inte vara lagomt romantisk 365 dagar om året då?

Vi får se vad som händer på min alla hjärtans dag. Jag förväntar mig inget.