Man fightas med mycket och det är sällan man ser något resultat, men ibland så dyker de upp, som en stjärna på himlen. Lösningen har hittats och begränsningarna till saker och ting känns oerhört mycket lättare och större än förut. Man kan pusta ut, känna ångesten lätta och man kan leva livet för ett tag. Just nu sitter jag hemma i min lilla säng, tänker på så otroligt irrelevanta saker måste jag säga. Jag som brukar ta det lätt på saker och inte komplicera till allting. Jag är en sån tjej som är rak på sak och säger vad jag vill ha sagt and thats it. Men i den här frågan så blev ju allting så jävla mycket svårare, känns som jag kommit upp på en annan level och måste spela med spelets regler, fan. Jag som gillar att göra som jag själv tycker. Dock så antar jag att vad det än visar sig vara så kommer jag ta lärdom av denna plattform för att kunna steppa upp ytterligare steg. Level 1 2 3 Bam! 

på den senaste tiden har jag träffat så otroligt mycket nytt folk, så sköna människor. Bästa! När man är riktigt nere och känner att man bara skulle vilja lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet så tänker jag på de vänner jag har runtomkring mig, som lägger ner sådan energi på att jag ska må bra och som vill hjälpa. Känns fantastiskt.  

Snart är det dags att åka in till stan för ännu ett jobbpass med Lugna Gatan. Och förresten, på Tisdag och Onsdag så har jag två dagarsutbildning inom SL. Har fått jobb inom Lugna Gatan tunnelbana. Känns så otrooooligt jävla nice och jag är lyckligast i världen! 

Det har varit en knas dag baaaa, skönaste fikan bara med michelle på alberts. Vi snacka skit, vi snacka killar, vi snacka alllttttt. 

Kan inte sova, som vanligt. Har legat här i sängen, med datorn framför mig. Haft flummigaste konversationen med claudio haha, han e så jävla skön, får mig alltid på bra humör. Han vet typ mer om mig än vad jag själv gör, haha vi snackar verkligen om ALLT!

Kollade almanackan på mobilen förut och insåg att det bara är typ en vecka kvar tills jag åker upp till sundsvall. Knasiknas. No cashflow och fett låg. Men det borde fixa sig. Allting fixa sig alltid på något sätt, inte alltid till det bästa dock. Ska bli roligt att få komma upp dit och träffa de få vänner man har saknat.

Borde verkligen sova, imorgon ska jag till skolan, sen ska jag köpa tvättmedel påvägen hem också, ska tvätta hela kvällen, om jag nu vågar efter att sandro sa att de kan stå en äckelman där nere... kul kille som skrämmer mig!

Ska försöka träna om jag hinner och orkar det också, drygt o träna på kvällarna nu då de är så mycket folk, gymmet är inte så stort..

well guuuunatt 

Gymmet. Det är en av de få platser som jag trivs på. Där jag verkligen kan fokusera, samtidigt som jag tänker. Det är som att mina tankar gnager i skallen på mig, jag fightas med dom, jag tar i som fan, kämpar lite till och till slut så vinner jag över dem. Samtidigt så får jag lyckorus av all endorfin som pumpas ut i kroppen under träningen. Finns inget negativt alls. 

Så efter en sömnlös natt, en morgon på gymmet och brottning med tankar, så har jag Mathilda, bestämt att denna dag ska bli så sjukt bra. Jag vägrar känna ågren över att jag inte befinner mig i skolan. Även om det denna dag, som alla andra, är ett måste att gå till skolan så tänker jag inte ha dåligt samvete. 

Nu tänkte jag fixa det sista, har precis ätit en hårdbrödmacka med ägg på, love di life as a fattig jävla student! Sen ska jag iallafall dra mig in till stan och vara jävligt snygg i mina nya skor! 

Ibland undrar jag när jag ska börja bearbeta saker. Saker som har hänt och som jag vill få bort ifrån mitt liv. Min livsväg ska inte präglas av något som har hänt då, jag vill inte ha hål i marken, jag vill inte kolla tillbaka på vägen och se hur spårig den är. Jag vill se en fin väg, och jag vill minnas de fina. 

Det har nu gått en vecka, och den veckan har känts så otroligt lång. Ska jag vara helt ärlig så jag jag struntat i precis allt. Allt ifrån den svinstian som varit här hemma, till smutstvätten som legat där i x antal veckor. Till pengarna som skulle gå till hyran, istället gick till shopping för att dämpa ångesten. Men det är okej. Jag lever och och det är helt okej faktiskt. 

Många känslor har strömmat genom kroppen och jag har nu bestämt att jag inte tänker låta mig bli överkörd av andra, att det är okej att behandla mig som en pappersnäsduk och gråta på för att sedan kasta mig i soporna. Nej jag är värd mer än så, och de är inte förrän jag själv säger det till folk, som folk förstår att dom inte kan göra vad dem vill med mig. Alltså, nummer ett. Jag måste berätta, jag måste våga och jag måste stå upp för mig själv. För egentligen, vad är det för jävla stil folk kör med ibland? Såra andra, sina nära. För något som varar i stunden .. .

I fredags nådde jag botten, fysiskt och psykiskt. Det behövdes, och jag gjorde det med folk som bryr sig om mig var vid min sida. Jag vågade berätta och jag vågade ta hjälp. Jag gjorde något dumt och jag ångrar det idag. Jag kan inte göra något ogjort men jag kan be om ursäkt. Inte mer än människa är man. 

Något som fick mig att må bättre var sällskapet av en person, och egentligen, fastän jag inte vill erkänna det, så saknar jag det. Det gör det absolut inte bättre att jag mår bra av personens närhet, det gör det inte lättare av att jag skrattat med personen och trivs. Det är så jävla fel. 

The botten is nådd, hur lågt kan man sjunka hur kass kan man må? Det känns som att jag vill hjälpa all de runt omkring mig som just nu har det jobbigt. Jag vill vara där, jag vill bry mig, jag vill påverka positivt. Men jag kan inte. Är det okej? Just nu har jag kommit till insikt, då jag är som lugnast, då bägaren rinner över, att jag verkligen inte kan själv. Det är helt okej, det är okej att vara svag, det är okej att be om hjälp. Det är ju endast jag som kan påverka. Jag ska inte noja, allting går över, och inget är för evigt, inte ens det goda i livet, tyvärr. 

Jag kanske verkar kaxig men jag vill inte ha någon tätt inpå, jag vill hålla min frizon. Så jävla jobbigt. Imorgon gäller det, imorgon ska gå bra. 

Imorgon är det även första kvällen för jobbet på lugna gatan, utbildningen är äntligen klar! 

well... sleeptime. Livet är förjävligt ibland. 

Finns det rätt och fel?  Himlen helvetet. Varmt  kallt. Kärlek hat. svart vitt. Du jag.
 

Jag är så jävla arg. Arg på mig själv. För att jag inte kan inse vissa saker. VARFÖR ska man känna en sån osäkerhet inom sig som gör att när man träffar en viss person så vill man sjunka igenom marken o helst av allt inte finnas till, bara för att man känner sig så generad. Generad över hur man ser ut. Det är nog den värsta känslan jag vet av. Man tror att personen ifråga ser själv hur högre rankad den är till skillnad från dig. Personen kanske inte vet? så egentligen är det onödigt att tänka så. Men det är den där jävla osäkerheten hos mig själv som ständigt kommer upp i mina tankar. 

Fan fan fan. Jag blir tokig på detta. Det är bara jag som kan göra skillnaden, and i will. 

Imorgon är det starten på en ny vecka, nya möten, nytt folk. Nya möjligheter. Efter skolan ska jag försöka ta mig till Björnsan för att hälsa på Malin. På tisdag ska jag försöka få tag i Carlie och hälsa på henne. Onsdag vet vi ju redan vad som händer, möte på frysen. Sista mötet för utbildningen! Får se om jag ska träna före i gymmet... 

Jag har en sån där känsla i kroppen, man bara längtar, tänker på framtiden och struntar i nutiden. Kanske inte det bästa men jag vill! 

Uppsalas reggae festival har lagt ner för gott och det är fan riktigt knas. Dock är det dom som anordnat one love cruise som sker den 29 april. kommer bli så jävla grymt!